Det är många som undrar varför jag gjort detta, varför jag valde att göra det nu och hur sjutton det kunde ske egentligen.

Sedan många år tillbaka har jag varit ruskigt intresserad utav glamourmodeller och framförallt Playboy, otroligt vackra och fina tjejer. Jag läser tidningen Moore titt som tätt, jag ser på Girls of the Playboymansion och jag följer plastikkirurgi på tv och har även läst på inom ämnet. Tro nu inte att jag valde att göra detta för att "bli en av dem", men tack vare dessa programmen och tjejerna så såg jag att man kan förändra något man är missnöjd med plus att när man ser på Girls of the Playboymansion så blir man otroligt taggad. På livet!

Jag har länge varit missnöjd med mina bröst, visst de har inte varit något större fel på dem det kan jag inte säga emot. Men i mina ögon var dem fula och otroligt, otroooligt små till min rätt rejält formade kropp och det är inte så att jag har gener för stora bröst heller. Min mamma är otroligt liten i kroppen, lång men smal och liten i sig.

I somras stod jag inomhus och målade lister, sommarjobbade alltså, lyssnade på musik och helt plötsligt så bestämde jag mig. Efter flera års tjatande på mamma "jag vill ha större bröst" så tog jag faktiskt tag i det. Ringde upp min pappa och bad honom följa med på en konsultation, han åkte från Malmö till Dalarna och ner till Linköping med mig för möte med en kirurg på Plastikhuset. Jag var otroligt nervös, jag hade redan då läst på om bröstförstoring så jag var mer än väl insatt och hade nästan redan bestämt att jag skulle inte passa i mindre än 400 cc. Under konsultationen tyckte jag inte att han gav mig den tiden jag behövde, jag fick testa 435 cc och 450 cc. Jag vet inte hur jag kände då men tydligen accepterade jag hans beslut för att det är ju han som är kirurg.

Efter några veckor på Plastikkirurgiforum.se så blev jag allt mer påläst, hittade flera kliniker och omdömen om dem. Mina val från första början var mellan Proforma Clinic i Stockholm och Plastikhuset i Linköping, läste på mer och mer om Proforma och det kändes som om stället hade en gloria ovan sig alltså. Även när jag läste om dem så kände jag hur rätt det var, bokade konsultation och operation hos dem. Avbokade mig på Plastikhuset.

Den 20 november åkte jag och Linda för att gå på min konsultation i Stockholm, precis när jag kom fram så ringde dem mig från kliniken och kom med tråkiga nyheter. Min kirurg hade opererats själv på morgonen och skulle ej komma till kliniken denna dagen. Lyckligtvis hade dem ordnat detta på bästa sätt för mig, de bokade en tid hos en annan av deras kirurger och frågade mig om det vore okej ifall jag ville gå ändå eftersom att jag åkt så pass långt. Jag gav iallafall Örjan då en chans, var ju så inställd på Calle först! I receptionen möttes vi av otroligt gulliga tjejer, de bjöd på dricka och på borden stod skålar med godis hihi. Det kändes som ett SPA där inne! Mysig belysning och värmeljus lite överallt.

Min konsultation gick superb ombokade även OP-dag till 25 november, jag kände mig trygg med Örjan och vi testade olika storlekar. Jag fick inte veta vilken storlek det var jag testade, vid 470 cc tyckte jag att det var okej men inte så stora som jag ville ha. Han sa då att 570 cc fanns men inte att prova tyvärr. Vi skrev ned 570 cc på mig och jag åkte hem med ett stort smile på läpparna!

Hektiskt blev det då jag kom hem, min operation blev av en vecka tidigare. Skola, städa, beställa biljetter, tvätta och köpa descutan! Allt sa bara pang pang pang så var det en dag kvar, duschade med descutan innan läggdags och så gick jag upp vid fem dagen efter och duschade igen. Mitt hår blev inte frizzigt eller torrt. Tvärtom! Superlent och fint.

På resan ner började jag faktiskt gråta, med mammas hand i min. Hon sa att jag skulle klara detta galant, men det var inte därför. Utan för att min mamma är så otroligt fin människa som gav mig det här. För att det är väldigt mycket pengar det rör sig om, jag ångrade mig nästan lite, inte ville jag ta emot detta av min mamma kände jag. Men hon var positiv, hon pratade med mig lugnt och sa bara massor med bra saker som jag skulle se framemot.

Innan operationen fick vi gå in till Örjan för en till liten konsultation. Han konstaterade då att han inte trodde att 570 cc skulle få plats, möjligtvis 510 cc. Jag blev riktigt ledsen, jag var ju så inställd på 570 cc. Egentligen var jag en tjej som skulle passa med 430 cc sa han, då kände jag bara en stor klump i magen. Hur skulle detta sluta? Men jag bad honom, stoppa in det du kan, varesig det blir 470 cc eller 510 cc så måste jag börja någonstans och då får det bli det som får plats.

Pang, in på mitt rum igen, pang narkossköterskan, pang operationsbordet KAPOW SÅ SOV JAG. Vaknade av att jag grinade, kunde inte andas, hade något grejs i näsan. Jag yrade om gelehallon i mitt dropp sen fick jag äntligen rulla in i mitt rum där mamma var. Hon stannade till kvällen, jag sov för det mesta, smärta ont trött och törstig. Senare fick jag en macka och yoghurt. Allt för att de ville se så att kroppen ville ta emot mat osv, så jag inte skulle börja spy, kan inte ens tänka mig vilken smärta det hade varit haha!

Operationsdagen/dagen efter - SMÄRTA, yrsel, feber.
Efter en vecka - Öm och spänd runt bröstkorgen, drygt att ta sig upp ur sängen.
Efter två veckor - Rör mig helt obehidrat har dock riktigt ont i bröstvårtorna.
Efter tre veckor - Känner mig helt som vanligt, känner knappt av brösten.